för mig själv eller tillsammans med folk.
Kanske är jag mer tillfreds ensam än när jag umgås med folk för att jag bara är jag då. För att jag inte leker att jag är något som jag tror att de jag umgås med vill att jag skall vara.
Mer trygg själv för att folks fastcementerade uppfattning om en skiljer sig och för att man inte orkar vara alla de där marionettdockorna på en och samma gång. Matt av att ha dem i skallen. Rollerna som man blivit tillskriven och som man själv hjälpt till att skapa. Oönskade missuppfattningar som jag fortsatt bekräfta.
Ständigt slitits mellan olika fiktiva roller som jag målat upp och velat vara. Ångrat mig och bytt dräkt. Lekt med migsjälv som om jag vore en klippdocka eller lera istället för att se innåt och upptäcka vem jag egentligen är.
Jag vet ju vem jag är och varit jag har migsjälv. Kanske är det för att andra inte har en aning som jag är frustrerad.
Dumdristig vore jag om jag fortsatte skylla på andra, det är ju deras bekräftelse jag ständigt jagat och som alltid varit målet i min lek med migsjälv. Deras bekräftelse? Den som aldrig varit tillräcklig och som alldrig behövts när jag fått den.
Det som innerst inne och i slutändan räknas är vad jag själv tycker.
Nu tar jag platsen som dommare i detta spel.
