ANYFOOL

Jag har en syn på mig själv som en ensamvarg. Lilla jag i universum. Lilla jag som väldigt ensam cirkulerade runt bland alla de där andra. Människorna. Släpper det? Kommer jag få uppleva den märkliga känslan av att inte längre vara själv. Jag mot världen.

"Du är nästan vuxen. Nej. Du ÄR vuxen! Jag trodde du var bättre än såhär nu..."

Att ta ansvar och bli vuxen. Nu. En gång för alla. Du är inget barn längre. Du har inte varit tonåring på ett bra tag. Dags att börja se digsjälv som kvinna. Det är du som bär dina problem och ingen kan göra någonting åt dem förutom just du och hur du väljer att se på digsjälv och livet. Ett barn med problem tas hand om. Ett barn med problem ses inte som en last för ett barn klarar sig inte ensam. En kvinna med problem är en börda för andra. Människor har sitt eget att ta itu med. Om man vill ha hjälp får man lösa det själv och om det är illa får man ta till proffisionella objektiva hjälpmeddel. Det är ditt ansvar. Folk kommer inte sluta tycka synd om dig förän du slutar tycka synd om digsjälv. Landa.

I min rädsla för döden och livet har jag många gånger försökt hitta tröstande tankar för att döva. Jag har varit ute i rymden och kommit tillbaka med vetskapen om att jag inte har sinnen nog att förstå mig på allt jag vill förstå. Jag kom att tänka på andra varelser som har förmågor och sinnen jag själv saknar. På blåvalar. På att de kan kommunicera med andra blåvalar på flera hundratals kilometers avstånd.
Jag insåg hur liten i rymden jag är. Denna plågsamma insikt tröstade mig. Trots att det enda ja kommit underfund med var att jag som varelse är helt okapabel att svara på alla mina frågor och tankar.
Jag behöver inte vara rädd för det tar mig ingenstans. Det finns mycket vi inte kan uppfatta med våra sinnen.

Jag berättade detta för en enda person. En person som är speciell för mig men som jag inte tror att jag själv någonsin varit speciell för.


- Så vi behöver inte vara rädda, för det finns saker vi inte kan se!!!

- Nu går vi och lägger oss.



Två månader senare berättade en vän till den speciella personen samma historia för mig.

 




Dekadenta och smärtsamma fotografier tagna av Goldin direkt ur hennes privatliv. Den amerikanska  fotografen säger sig fotografera för att överleva. Såg några en hennes verk på Kulturhuset i Stockholm i höstas och gick därifrån blödig.





  

Jag bad en gång om glädje utan gränser,
jag bad en gång om sorg, som rymden ändlös.
Månn blygsamheten växer till med åren?
Skön, skön är glädjen, skön är också sorgen.
Men skönast är att stå på smärtans valplats
med stillad håg och se, att solen lyser.

- Karin Boye, ur hennes diktsamling Moln

När jag skrev var jag oåtkomlig för alla sorger.
-Astrid Lindgren

‘She made love like a woman but she cried just like a little girl' - Bob Dylan om Edie Sedgwick.