Falla bort.

Jag är bara livrädd för att jag inte skall lyckas fortsätta dra med mig själv upp till den plats jag önskar vara. Till mitt överjag och bilden av den person jag vill vara.
Jag är bara livrädd för att jag inte skall lyckas hålla uppe migsjälv. Det är en kamp att bära upp sigsjälv.
Jag är bara livrädd för att mitt utséende skall falla sönder och bli någonting annat.
Jag tror nämnligen att det gör det. Faller sönder. Vilken sekund som helst kan man falla sönder och bli någonting annat. Det räcker med en millisekund. En vindpust. Ett moment. Så är man något helt annat än man var sekunden innan man märkte att man inte alls var den man trodde. Den man ville vara.

Snälla låt mig inte falla sönder. Jag är livrädd. Låt mig vara konstant.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0