ON THE RADIO
för mig själv eller tillsammans med folk.
Kanske är jag mer tillfreds ensam än när jag umgås med folk för att jag bara är jag då. För att jag inte leker att jag är något som jag tror att de jag umgås med vill att jag skall vara.
Mer trygg själv för att folks fastcementerade uppfattning om en skiljer sig och för att man inte orkar vara alla de där marionettdockorna på en och samma gång. Matt av att ha dem i skallen. Rollerna som man blivit tillskriven och som man själv hjälpt till att skapa. Oönskade missuppfattningar som jag fortsatt bekräfta.
Ständigt slitits mellan olika fiktiva roller som jag målat upp och velat vara. Ångrat mig och bytt dräkt. Lekt med migsjälv som om jag vore en klippdocka eller lera istället för att se innåt och upptäcka vem jag egentligen är.
Jag vet ju vem jag är och varit jag har migsjälv. Kanske är det för att andra inte har en aning som jag är frustrerad.
Dumdristig vore jag om jag fortsatte skylla på andra, det är ju deras bekräftelse jag ständigt jagat och som alltid varit målet i min lek med migsjälv. Deras bekräftelse? Den som aldrig varit tillräcklig och som alldrig behövts när jag fått den.
Det som innerst inne och i slutändan räknas är vad jag själv tycker.
Nu tar jag platsen som dommare i detta spel.
blåval
Jag insåg hur liten i rymden jag är. Denna plågsamma insikt tröstade mig. Trots att det enda ja kommit underfund med var att jag som varelse är helt okapabel att svara på alla mina frågor och tankar.
Jag behöver inte vara rädd för det tar mig ingenstans. Det finns mycket vi inte kan uppfatta med våra sinnen.
Jag berättade detta för en enda person. En person som är speciell för mig men som jag inte tror att jag själv någonsin varit speciell för.
- Så vi behöver inte vara rädda, för det finns saker vi inte kan se!!!
- Nu går vi och lägger oss.
Två månader senare berättade en vän till den speciella personen samma historia för mig.
incassare
finna sig i
förtjäna
förvärva
honorera
inbringa
inkassera
lösa in
tåla
samla ihop allt som är jag på riktigt. som slipade glasbitar på en strand långt borta. för att alltid kunna minnas och bli påminnd när jag är vilse och på villovägar.
kanske tar det mig lite längre från mönstret där mina ögon bara blickar inåt och aldrig utåt mot livet.
samla ihop alla bitar. här. för att bli en hel bit. alltid samma men i utveckling.
inte för att bli statiskt för statiskt finns inte. det ryms flera världar under skinnet på en människa. massa bitar.
samla ihop och samla på alla världar som är jag och hålla dem fast under mitt skal för att få en trygg själ.
